Skiftes 2010

Taggen har nog aldrig varit större än inför detta event. Ett näringslivsmöte, sen kör vi. Hardox, nya ansikten, bergsansikten. Fördrinken var färdig en halvtimme innan utsatt tid. Och det blev drinkar över. Alltid lika trevligt med sådana omständigheter, och det var redan dags att dra sig mot hamnen med stort V. Hamnen därifrån Galaxy far. Som alla vet som varit på kryssningen någon gång förr, får man vänta tills det är dags att hoppa på båten. Eller gå. Så vi väntade, och det var varmt. Men det var helt okej för taggen var kvar.

På båten var det snabba puckar som gällde, buffén var bokad med basta och vi kvinnor fick nöja oss med att sminka ansiktet. Sen mina vänner – var det dags att äta. Och vilken himmel. Vilken mat. Vilken buffé. Det fanns kronärtskocka, pastrami, bläckfisk, potatisgratäng. Och det blev sång. Med världens bästa sångledare Pär Ljungqvist - där har jag mycket att lära som vice sångledare. Ja, jag kan inget annat säg att efter buffén var jag mätt, det var sjunde månadens-varning.

De äldre

Det var någon gång efter buffén, den obligatoriska rundan ner till tax-freen och lite chit-chatting i hytten som vi träffade på Nemo. Och det är här sagan om ”Hitta Nemo” börjar:

I hissen ner från soldäck ser jag ett bekant ansikte. En röst säger: ”Vilka fula människor”. Det bekanta ansiktet, är, givetvis, ingen mindre än. Kungarna av Tylösand-Nemo. Nemo försvinner ner i hissen och jag och mitt kompani står kvar. Jag vet inte vad som rörde sig i de andras huvuden, men i mitt huvud så kände jag bara – hämnd. Vi måste hitta Nemo.

Och vi letade, Fredrik Widlund blev oerhört tänd när jag nämnde Nemo och han hängde på i alla fall fem minuter. Men jag fick mest leta själv. Tack och lov så dök en annan starkare tanke än hämnd upp i mitt huvud. Nemo är inte värd min knytnäve. Han är inte värd att bli hittad. Och sagan om ”Hitta Nemo” blev en kort saga.

Så istället intog jag dansgolvet i värsta disco-Jane-stilen. En sväng hit, en svängom, och en piruett. Och och och, champagne på soldäck. Hyllade födelsedagsbarnen Carl Arvhult och Rickad Laurin. Om jag inte minns fel så var det en till och jag skäms ända in i märgen för att inte minnas vem det var. Förlåt (om inte annat kan jag skylla på att jag inte har dig på facebook).

Natten flöt på med glada och en arg min, och klockan åtta på morgonen var det puss och god natt. Och jag tror tamejtusan att varenda en hade roligt. Taggen har redan börjat växa inför 2011 års Skiftes.


/Sara