Bergslusse

Vad hände efter projektfirandet (som förresten gav ett praktfullt A för cykelramsgruppen)? En knäskål och en stor hög med hjärnceller veck. Och givetvis lördagens Bergslusse som innehöll ännu färre hjärnceller. Speciellt på scenen och bland hederspaschorna.

Spexet blev som de flesta vet lite av denna känsla: Man är ute och promenerar på lämplig stig, exempelvis den utanför mitt hus i skogen, och hela marken är vit, solen skiner. man hör en varg (hundfarmen) yla kanske. kanske ett rådjur som skuttar framför en. Plötsligt har ett träd fått för sig att slå rot i en horisontell linje över stigen, vilket resulterar i att man faller rakt mot marken, mot snön. Med näsan först. Och halsduken alldeles för löst knuten. Vilket i sig resulterar i snö INNANFÖR tröjan och en Rudolf-röd näsa.

Men vad gör det? Efter bastu och punsch. Och ett färgsprakande framträdande av ett sällskap på elva damer. Jag tänker bara : "Shake that hips for me". Då finns inget av de blindtarmsinflammernade ögonblicken från eftermiddagen kvar i minnet. Det är NU. Bara NU som gäller. Mera vin, mera besk, mera punsch. Mer knölpåk. Mer dans. På dansgolvet. På efterköret. Vi flyr rakt in i dimman fylld med glittrigt stoff. Tillslut
var det slut och vi vankade hemåt. Med två paket mjölk, en hög med mandlar och en med russin. Tung väska.

Imorgon tar jag historien om en bal på slottet...och den där ena tentan förstås.